Kinderägg

Igår kväll vinkade vi av vår kraftigt resfebriga vän Johan som bott hos oss några dagar. Han åkte i god tid till flyget men vid incheckningsdisken måste det ändå blivit för mycket. Tre timmar efter avskedet stod han åter i vår tambur och stammade om hetsiga semesterturkar, krokiga ryanairköer och borttrollat bagage. Vi skrattade, han var frustrerad.

Idag ville vi äta riktig lunch och beställde tre stekta strömmingar med potatis. Eftersom Johan fortfarande var grining fick han den första portionen som serverades på momangen. ”Skönt nu blir han tyst.” Tänkte vi och lutade oss tillbaka. Men icke, hans stekta strömming ackompanjerades av en lika stekt fluga. Vi tittade ytterst oroligt på varandra men till vår lättnad lade han den bara åt sidan, suckade och högg in på resten av maten. Då var det kört. Den snabba serveringen berodde tydligen på att rätten var ett skyltex, lagat i morse. Fisken var iskall, den stekta potatisen svampig och ljummen och han själv för sur för att äta upp salladen. Och inte blir han gladare när vi två får in nystekta firrar med knapriga potatisar. Ett tag gick det knappt att kontakta honom där han satt och muttrade finska svordomar för sig själv. På vägen hem blev han dock en glad pojke igen när vi tryckte en Magnum mandel i handen på honom och det gjorde nästan inget att den droppade lite på teckningen han ritat i baksätet.

Förhoppningsvis sitter han nu i sin flygstol och tittar ner på oss, på väg hem till Stockholm och mamma.


Tack för den här gången Johan.

Kramar Stellan och Theo