Jag har tidigare klagat inför Stellan att det är så lamt och händelsefattigt i Norden nu för tiden. Annat var det på stormaktstiden när man inte viste om man var dansk, svensk, norsk eller rysk när man vaknade på morgonen! Det vore mycket mer intressant om Reinfeldt tog beslutet att "nu jävlar ska vi ha Norge tillbaka!". Detta medan rebellerna i Skåne vässade sina högafflar och satte kurs mot Drottningholm för att störta vår smått efterblivne kung. Gissa taggad jag blev när jag hittade den här artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1514813.ab
Bring it on! Nu får vi se vad våra fallskärmsjägare och amfibiesoldater går för! Fast det är i och för sig knappt värt att slåss för. Vadå... Blekinge? Halland? Det är ju i princip samma röra. De kommer på köpet med Skåne. Lite inlagd sill och fulla lajvare klarar vi oss nog utan. Det är bara att tacka och ge bort. Smörrebröd och smuggelsprit har aldrig varit närmre!
Theo
söndag 23 december 2007
torsdag 20 december 2007
Lev på kanten!
De sista dagarna för mig i Berlin spenderades med vår finske vän Johan. Det vart fyra mycket fysiskt krävande dagar (kvällar) med hemgång vid åtta varje morgon. Stellan och jag hann därför inte visa så mycket av vår fina stad eftersom vi sov till tre varje dag. Men va fan, Berlin är ändå som vackrast på natten med nio becks och femton jäger shots i magen. Live on the edge.
”Edga” är föresten det återkommande temat med hela Berlinvisiten. Anlända på minuten till avtalade möten, mathandlingar som slutar på CENTEN för hur mycket pengar vi har på oss och lyckas tajma sista U-bahn med en minut tillhör vardagen och vi kan inte göra annat längre än att bara rycka på axlarna och acceptera att vi är centraleuropas bästa edgare.
På U-bahn i lördags när jag och Johan var på väg till flygplatsen kom vi helt plötsligt på att ”va fan, check in stänger ju om 20min”. Det är lugnt, vi tar en taxi, de snittar alltid 200 på 30-vägar. Inte denna gång. Vi hamnade i baksätet på en väldigt grå tant som, trots att vi satt och stirrade på hastighetsmätaren och kastade besvärjelser på henne, aldrig körde snabbare än femtio på helt toma vägar. Med tre minuter kvar tills check-in skulle stänga och 43min innan planet skulle gå lutade vi oss tillbaka för att erkänna vårt nederlag. Men då är plötsligt flygplatsen där. Vi hetsar den närsynta tanten som fan sista biten, kastar pengarna på henne och sprintar in i flygplatsen. Väl där blir vi missledda till easyjet istället för ryanair av förvirrade flygplatsvärdar men lyckas ändå hitta rätt efter några dyrbara minuter tilll. Väl där, 5min sena ber vi på våra bara knän att få bli insläppta i gaten. Tjejen bakom kassan är väldigt skeptisk till oss sluddrande svettiga svenskar men går till slut med på att ta emot våra väskor. Vi pustar äntligen ut och resten av människorna i köerna omkring oss apploderar.
Once you start living on the edge you will die on the edge.
Ta gärna åt er av detta och börja edga mer! Det sätter en härlig twist på vardagen. Det kan vara allt från att gå över gatan precis när bilarna får grönt, ligg med din chefs fru, strunta i att sätta väckarklockan eller gå på krogen med din pappas legg. Ha så kul i jul.
Theo
”Edga” är föresten det återkommande temat med hela Berlinvisiten. Anlända på minuten till avtalade möten, mathandlingar som slutar på CENTEN för hur mycket pengar vi har på oss och lyckas tajma sista U-bahn med en minut tillhör vardagen och vi kan inte göra annat längre än att bara rycka på axlarna och acceptera att vi är centraleuropas bästa edgare.
På U-bahn i lördags när jag och Johan var på väg till flygplatsen kom vi helt plötsligt på att ”va fan, check in stänger ju om 20min”. Det är lugnt, vi tar en taxi, de snittar alltid 200 på 30-vägar. Inte denna gång. Vi hamnade i baksätet på en väldigt grå tant som, trots att vi satt och stirrade på hastighetsmätaren och kastade besvärjelser på henne, aldrig körde snabbare än femtio på helt toma vägar. Med tre minuter kvar tills check-in skulle stänga och 43min innan planet skulle gå lutade vi oss tillbaka för att erkänna vårt nederlag. Men då är plötsligt flygplatsen där. Vi hetsar den närsynta tanten som fan sista biten, kastar pengarna på henne och sprintar in i flygplatsen. Väl där blir vi missledda till easyjet istället för ryanair av förvirrade flygplatsvärdar men lyckas ändå hitta rätt efter några dyrbara minuter tilll. Väl där, 5min sena ber vi på våra bara knän att få bli insläppta i gaten. Tjejen bakom kassan är väldigt skeptisk till oss sluddrande svettiga svenskar men går till slut med på att ta emot våra väskor. Vi pustar äntligen ut och resten av människorna i köerna omkring oss apploderar.
Once you start living on the edge you will die on the edge.
Ta gärna åt er av detta och börja edga mer! Det sätter en härlig twist på vardagen. Det kan vara allt från att gå över gatan precis när bilarna får grönt, ligg med din chefs fru, strunta i att sätta väckarklockan eller gå på krogen med din pappas legg. Ha så kul i jul.
Theo
onsdag 19 december 2007
Last Hours
Orkar inte skriva något pretto avskedsbrev men har åtta timmar kvar tills mitt plan lyfter och jag är all set. Det är inte bara en speciell dag för att jag lämnar Berlin för ett par veckors semester över jul, jag har även laddat ner min första tyska raplåt. Detta är ett säkert tecken på att jag har blivit förtyskad de senaste fem månaderna. Är det bra eller dåligt?
Ska bära ut julgranen nu innan jag ger mig iväg, den luktar gott men jag misstänker att det mest skulle vara barr kvar av den när vi kommer tillbaka. Dessutom är det inte längre jul då. Nyår ska bli kul, måste prata med Marco på Weekend för att få tag på listplaceringar inför nyår, han brukar alltid bocka och buga när jag kommer så hoppas det går smärtfritt. Måste också ringa mitt jobb, önska god jul och säga att jag kommer tillbaka frisk och kry. sjukanmälde mig i fredags och har inte orkat ta mig i kragen och avsluta min lögn. Jag ringde just och dom älskar mig! Nu ska jag äntligen ge mig av. Tschüss!
/Stellan
Ska bära ut julgranen nu innan jag ger mig iväg, den luktar gott men jag misstänker att det mest skulle vara barr kvar av den när vi kommer tillbaka. Dessutom är det inte längre jul då. Nyår ska bli kul, måste prata med Marco på Weekend för att få tag på listplaceringar inför nyår, han brukar alltid bocka och buga när jag kommer så hoppas det går smärtfritt. Måste också ringa mitt jobb, önska god jul och säga att jag kommer tillbaka frisk och kry. sjukanmälde mig i fredags och har inte orkat ta mig i kragen och avsluta min lögn. Jag ringde just och dom älskar mig! Nu ska jag äntligen ge mig av. Tschüss!
/Stellan
torsdag 13 december 2007
Slö
Degade lite på internet efter jobbet och snubblade över det här.
www.borrmagazine.com/index.php?id=115
www.borrmagazine.com/index.php?id=115
onsdag 12 december 2007
Working class hero
Äntligen en trevlig utekväll. Det är så lätt att glömma att livet inte är en fest efter ett halvår av just festande. Man glömmer så lätt det som är tråkigt. Det är som när man längtar efter den svenska sommaren, man minns bara de fina dagarna. De andra är ju inte sommar.
Apropå att längta så är det smidigt att man gör det mer ju närmare man kommer just det man längtar efter. Till exempel ett besök hemma i Sverige. Nu är det bara en vecka kvar till jag står i ett snöyrande Skavsta. Jag längtar.
/Stellan
måndag 10 december 2007
Weinacht
Jag fortsätter att planera mitt liv så lite det går och det gör susen. Igår hann jag inte kolla mitt schema för att det helt plötsligt var en stressig, dum, tjock gubbe som var min chef. Eftersom jag är en plikttrogen ung man ställde jag klockan på halv 11 för att ringa och fråga när jag var tvungen att släpa mig ditt, inte alls! Du bist frei heute! Skönt med en ledig dag men inte bara det, jag och Theo är bjudna på Luciaparty hos den vänliga familjen Bornhauser. Jag hade helt räknat bort det men tackvare min ickeplanering löser sig allt. Jag älskar julen och julen älskar mig! I förrgår fick vi förresten få med en julgran hem.
/Stellan
lördag 8 december 2007
Tankar i kylan
Alla tjatar om att svenska tjejer är så snygga hela tiden, det är sant men det gör en också rätt blasé. Nu sitter jag på tunnelbanan och är överlycklig bara för att jag har sett en riktigt snygg stjärt. Tack alla ni andra tyska tjejer som ger mig perspektiv. Kollade min facebook innan jag åkte, Theo har blivit av med sin mobil för andra gången vilket känns lite nostalgiskt eftersom det var det första som hände när vi kom hit. Nostalgi är töntigt. På tal om stjärtar så håller jag på att förfrysa min egen, men ser min spårvagn i ögonvrån. Hoppas den är varm.
/Stellan
/Stellan
Freitag!
Digitalism som är en electroduo med rätt mycket sång DJade på Watergate igår. Drag! Jag och Marc tokröjde och vart svettigare än tre spanska sommarknegare.Apropå knegeri så är det Stellans stora intresse nu för tiden. Han har hängt på sin pizzeria till minst tolv varje kväll den här veckan och pallade inte hooka upp med oss andra när han hade slitigt klart igår.
Själv råkade ja tappa min mobil på dansgolvet och det var det sista jag såg av den. Det var den andra fimpade luren i Berlin för mej, av totalt fem under de senaste två åren. Hur håller man koll samt inte tar sönder sin mobil? Försökte leta runt lite på dansgolvet och hittade till slut en lur. Fast den var helt sönderstampad och inte min. Inget simkort hade den heller. Jag blev sur och gick ut med den och droppa den i floden. (Don´t ask). Men när den hade sjunkit en 10cm tändes den och jag såg den lysandes sjunka ner i mörkret. Ett tecken från mobilguden? Jag stod hypnotiserad i typ fem minuter och stirrade. Stirrade gjorde även folk omkring mig. Jag gick in igen.
Klockan sex slutar Stellan och ikväll tror jag faktiskt vi ska på hiphopklubb och crip walka lite till Sean Paul. Kolla in Digitalism.
Theo0O
fredag 7 december 2007
Twin Peaks
Vi båda har vart rätt stissiga och haft allmän abstinens över att vi för tillfället inte har någon serie att plöja. Ända tills igårkväll då Stellan föreslog Twin Peaks. Fair enough, tänkte vi och kollade första avsnittet med skräckblandad förtjusning. Det är ju skitläskigt! Nu i dagsljus vågar vi ta andra avsnittet utan att hålla varandra i handen.
tisdag 4 december 2007
Arbeiter
Nu är det officiellt, jag är en tysk knegare med 7 och en halv euro i timman som diskpojke på enpizza/pasta restaurant i berlin! det enda som är kvar är att på ett snyggt sätt i övermorrn meddela att jag ska bort ett tag över jul. men efter som vi pratar om tysklands mest kompetenta diskare så kan vi alla behålla vårt inre lugn. imorrn är jag ledig men sen jobbar jag hela veckan, ich bin ein Arbeiter! Küss/Stellan der Spülman
lördag 1 december 2007
Glada miner!
”Snart har helgen vecka 48 tagit slut”. Måste säga att vecka 48 har varit en, so far, bra vecka. Vår vän Niklas Kamateros var här på visit och stack hem i tisdags och efter det bestämde jag och Stellan oss för att ha en vit vecka! Det har gått bra än så länge bortsett från i onsdags. Hursomhelst… Vi har börjat leta kneg! Vi kunde inte längre inte låtsas om att vi bara har tillräckligt för att precis kunna betala hyran om vi inte lägger pengar på NÅGOT annat. Vi skraffsa därför ihop varsitt tyskt CV och begav oss ut på gatorna. Vi pepprade ut dem till diverse ställen och hör och häpna, Stellan får napp direkt! Han är nu och provjobbar som pizzabagare! Jag är mycket stolt över frugan. Själv hade jag inte samma tur ute på fältet men fick istället ett upplyftande telefonsamtal från de snälla människorna på Scan i Sverige som vill spela in en till reklam när jag kommer hem över jul. Så om inte Stellan skulle börja baka hamburgare på pizzerian så håller vi oss nog flytande ett tag till. (Jag ska även fortsätta leta jobb för att inte mögla igen på dagarna).
Stellans lillebror Adam har föresten tagit körkort vilket även har peppat upp Stellan i brygga! Kommer bli en slirig jul för de där två misstänker jag.
Nu ska jag snart spela bandymatch och sedan ska vi se de rockande danskmännen i ”The floor is made of lava”.
Hurra!
Stellans lillebror Adam har föresten tagit körkort vilket även har peppat upp Stellan i brygga! Kommer bli en slirig jul för de där två misstänker jag.
Nu ska jag snart spela bandymatch och sedan ska vi se de rockande danskmännen i ”The floor is made of lava”.
Hurra!
Livrädd
Jag är livrädd! har inte tänkte på det så mycket men imorrn kl 12 ska jag provjobba i en tysk pizzarestaurant! låter lite mongo att vara livrädd men fuck, jag fattade knappt vad dom sa till mig när jag frågade om dom sökte folk, NEEEEJ! nu blir jag bara spattigare och nervigare för att jag skriver det här men jag hoppas jag får tillbaka mitt cool till imorgon.
om inte (som igentligen inte finns) så ska jag på en fet konsert och en hemmafest senare så jag kan tänka på annat. HILFE!/Stellan
om inte (som igentligen inte finns) så ska jag på en fet konsert och en hemmafest senare så jag kan tänka på annat. HILFE!/Stellan
tisdag 27 november 2007
En sjömans sista önskan
För några dagar sen började jag växla noveller med Adam Strömsted över Facebook. Detta är mitt senaste bidrag.
/Stellan
Fredagen den 16 oktober 1964
5:54
Jag har nu varit ute i 24 dagar nu och så stilla som havet är idag, har jag aldrig sett det. Om jag bara kunde få en antydan, en misstanke av hennes närvaro. Hon har jagat mig i mina drömmar och gud vet att jag har varit nära mitt mål. Nu börjar dimman lätta, det är snart gryning. Sist jag såg henne var hon så stilla och fridfull, nästan som hon accepterade det väldiga spjutet från harpunen. Då hade jag henne, hullingarna hade satt sig djupt och allt kändes perfekt. Det var då hon började dra. Jag har fångat många valar men den kraften hon besitter är inte som de andras, hon blir aldrig trött, hon slutar aldrig kämpa. Det var inte bara det, egentligen skulle man inte ens kunna möta valar så långt in, inte i så kraftig sjö. Hon drog stadig båten närmare kusten, nästan som om hon tänkte, som om hon hade en utarbetad plan. Först vägrade jag släppa henne men när jag hörde stenarna skära emot skrovet visste jag att hon hade vunnit. Skulle vi ha sprungit läck då hade det inte hjälpt att vi var nära land, den natten hade våra kroppar krossats mot kustens väldiga klippor. Jag lät henne gå.
Detta var länge sen och jag är inte längre en ung man, detta är min sista chans. Får jag inte henne nu så vet jag att jag aldrig mer kommer att återse land, hon är mitt kall. Det är därför jag är ensam den här gången. Och att skriva är det enda som håller mig i schack. 24 dagar låter inte mycket, men utan mänsklig kontakt mister man snabbt det som skiljer en från att vara ett djur. Man agerar endas på instinkt.
9:12
Jag har nu vakat i ytterligare tre timmar, det har börjat blåsa upp och jag känner för första gången på 17 år hennes närvaro. Allt är annorlunda i hennes närhet, all den fisk som cirkulerar runt båten blir mer alert. Man känner hennes vrede på vädret och precis som sist känns det som om vattnet mörknar. Hon är här.
9:46
Det har passerat 30 minuter och vinden som tidigare inte var värre än en styv bris har förvandlats till en hård kuling samtidigt som det har börjat regna kraftigt. Mina fingrar är kalla, jag har svårt att skriva eftersom jag har varit ute på däck för att surra fast min utrustning. Hon har fortfarande inte visat sig och jag måste snabbt byta kläder innan jag blir för nerkyld.
10:02
Jag ser hen…
Ur Dagens Nyheter onsdagen den 28 oktober 1964
Saknad man hittad död
Den norska man som sedan 6 veckor har varit försvunnen har nu hittats död.
– Vi blev inkallade sen en skolklass hade sett fåglar äta på något underligt vid strandkanten, säger Egil Fredriksen, brandman tillhörande Stavangers brandkår. När brandkåren tillsammans med ambulans och polis kom till platsen kunde mannen snabbt identifieras tack vare en mängd tatueringar.
/Stellan
Fredagen den 16 oktober 1964
5:54
Jag har nu varit ute i 24 dagar nu och så stilla som havet är idag, har jag aldrig sett det. Om jag bara kunde få en antydan, en misstanke av hennes närvaro. Hon har jagat mig i mina drömmar och gud vet att jag har varit nära mitt mål. Nu börjar dimman lätta, det är snart gryning. Sist jag såg henne var hon så stilla och fridfull, nästan som hon accepterade det väldiga spjutet från harpunen. Då hade jag henne, hullingarna hade satt sig djupt och allt kändes perfekt. Det var då hon började dra. Jag har fångat många valar men den kraften hon besitter är inte som de andras, hon blir aldrig trött, hon slutar aldrig kämpa. Det var inte bara det, egentligen skulle man inte ens kunna möta valar så långt in, inte i så kraftig sjö. Hon drog stadig båten närmare kusten, nästan som om hon tänkte, som om hon hade en utarbetad plan. Först vägrade jag släppa henne men när jag hörde stenarna skära emot skrovet visste jag att hon hade vunnit. Skulle vi ha sprungit läck då hade det inte hjälpt att vi var nära land, den natten hade våra kroppar krossats mot kustens väldiga klippor. Jag lät henne gå.
Detta var länge sen och jag är inte längre en ung man, detta är min sista chans. Får jag inte henne nu så vet jag att jag aldrig mer kommer att återse land, hon är mitt kall. Det är därför jag är ensam den här gången. Och att skriva är det enda som håller mig i schack. 24 dagar låter inte mycket, men utan mänsklig kontakt mister man snabbt det som skiljer en från att vara ett djur. Man agerar endas på instinkt.
9:12
Jag har nu vakat i ytterligare tre timmar, det har börjat blåsa upp och jag känner för första gången på 17 år hennes närvaro. Allt är annorlunda i hennes närhet, all den fisk som cirkulerar runt båten blir mer alert. Man känner hennes vrede på vädret och precis som sist känns det som om vattnet mörknar. Hon är här.
9:46
Det har passerat 30 minuter och vinden som tidigare inte var värre än en styv bris har förvandlats till en hård kuling samtidigt som det har börjat regna kraftigt. Mina fingrar är kalla, jag har svårt att skriva eftersom jag har varit ute på däck för att surra fast min utrustning. Hon har fortfarande inte visat sig och jag måste snabbt byta kläder innan jag blir för nerkyld.
10:02
Jag ser hen…
Ur Dagens Nyheter onsdagen den 28 oktober 1964
Saknad man hittad död
Den norska man som sedan 6 veckor har varit försvunnen har nu hittats död.
– Vi blev inkallade sen en skolklass hade sett fåglar äta på något underligt vid strandkanten, säger Egil Fredriksen, brandman tillhörande Stavangers brandkår. När brandkåren tillsammans med ambulans och polis kom till platsen kunde mannen snabbt identifieras tack vare en mängd tatueringar.
torsdag 22 november 2007
Torsdagen?
The Backwardsman är en man vi alla känner till och inte hyser någon större värme för. Ärligt talat tycker jag ändå att han varit någorlunda skonsam mot mig och Stellan här nere jämfört med det rabalder han brukar föra hemma i Sverige. Så klart finns det undantag som t ex dagen efter kvällen Stellan adopterade det lysande bordet i en gratis bar inne på vipen efter johnossikonserten. Jag kommer inte ihåg hur eller när jag kom hem och inte Stellan heller för den delen. Jag har heller inget minne från nästa morgon när jag gick upp vid 9 tiden och skulle spela min första Bundesliga innebandymatch i och mot Bremen. Den dagen var vår vän med den sura andedräkten och de kalla labbarna minst sagt i högform och hängde väsande på min rygg och smiskade mig sakta med träffsäkra slag i ansiktet. Jag har nog aldrig mått så dåligt på en innebandyplan. Stellan fintade däremot bort honom mer eller mindre genom att sova fram till klockan 8 på kvällen.
Idag åkte Johan till Geneve och kanske är det så att han är den enda som The Backwardsman är rädd för (jag menar vem är inte det). För när Johan gick ned för trapporna dundrade The Backwardsman uppför med buller och bång och lade sig fnissande att skeda mig. Där har han stannat resten av dagen förutom ett par snabba visiter till Stellan för att slå till honom i huvudet med olika hårda objekt.
Nu är klockan över 22 och det börjar bli dags för lite mat. Sen misstänker jag att blir mars i säng med förhoppningar om en ljusare fredag. Då kommer Niklas Kamateros som förhoppningsvis är bra på att mota bort The Backwardsman eftersom jag har en innebandymatch på lördag igen någonstans i Tyskland.
Tschüss /Theo
Idag åkte Johan till Geneve och kanske är det så att han är den enda som The Backwardsman är rädd för (jag menar vem är inte det). För när Johan gick ned för trapporna dundrade The Backwardsman uppför med buller och bång och lade sig fnissande att skeda mig. Där har han stannat resten av dagen förutom ett par snabba visiter till Stellan för att slå till honom i huvudet med olika hårda objekt.
Nu är klockan över 22 och det börjar bli dags för lite mat. Sen misstänker jag att blir mars i säng med förhoppningar om en ljusare fredag. Då kommer Niklas Kamateros som förhoppningsvis är bra på att mota bort The Backwardsman eftersom jag har en innebandymatch på lördag igen någonstans i Tyskland.
Tschüss /Theo
onsdag 21 november 2007
söndag 18 november 2007
Blåsväder
Det har vart ett herrans liv ända sen Johan Selin kom hit, han är en jävel på att tagga igång mig, vilket jag uppskattar. Idag har jag vart vad nog kan beskriva som Berlins sämsta guide, vi vaknar för andra gången den här veckan hemma hos Marc Zedler. Idag var vi inte så slöa och omedgörliga som tidigare mornar så Johan bad mig att ta med honom på lite sightseeing. Why not, tänkte jag och tok med honom till köpkvarteren var lite strosande i balla butiker. Tyvärr är det söndag idag och allt är stängt, vi hittade en ganska ball kyrka att kolla lite i men annars var det mest blåsigt och mulet. Men ska man vara en dålig guide åt någon är det den glada jätten. vi fick också åka lite dubbeldeckar vilket är mysigt. Så det var på nått sätt lyckat ändå.
På tågstationen träffade jag en snygg tyska på väg till sin hemstad Bon. ”Do you know Bon?” frågar hon, ”Yes, the french town right?”. Ooops, det ligger tydligen i Tyskland. Haha
Nu sitter vi här hemma och räds oröran i köket men är glada för att allt är jävligt skönt i största allmänhet.
Theo ska tydligen vara på bandymatch men hur långa är dom egentligen, den skulle börja 12 nu är klockan snart halv 8. Nått är fel men så länge man inte vet vad så är det ju okej.
På tågstationen träffade jag en snygg tyska på väg till sin hemstad Bon. ”Do you know Bon?” frågar hon, ”Yes, the french town right?”. Ooops, det ligger tydligen i Tyskland. Haha
Nu sitter vi här hemma och räds oröran i köket men är glada för att allt är jävligt skönt i största allmänhet.
Theo ska tydligen vara på bandymatch men hur långa är dom egentligen, den skulle börja 12 nu är klockan snart halv 8. Nått är fel men så länge man inte vet vad så är det ju okej.
/Stellan
lördag 17 november 2007
Das Wort des Tages
Dagens ord är en fras.
Dagens fras: Ich habe ihn seit einer Ewigkeit nicht mehr gesehn - Jag har inte sett honom på en evighet
Dagens fras: Ich habe ihn seit einer Ewigkeit nicht mehr gesehn - Jag har inte sett honom på en evighet
fredag 16 november 2007
Citat från hjärtat
"Det är så jävla soft med brudar som inte är som alla andra brudar" Theo Bolin
"Va otrevligt att vara invandrare!" Stellan Stephenson blev helt plötsligt blödig över tröttsam och äckligt diskriminering.
"Åhh fett softa knegare, en satt och sov och den andra också!" Theo Bolin blir begeistrad av två knegare som bränner förbi honom med en lastbil i skogen och kan knappt utrycka sig.
"Vad är egentlgen aluminiumfolie gjort av?" Theo "Blooper" Bolin
"Va otrevligt att vara invandrare!" Stellan Stephenson blev helt plötsligt blödig över tröttsam och äckligt diskriminering.
"Åhh fett softa knegare, en satt och sov och den andra också!" Theo Bolin blir begeistrad av två knegare som bränner förbi honom med en lastbil i skogen och kan knappt utrycka sig.
"Vad är egentlgen aluminiumfolie gjort av?" Theo "Blooper" Bolin
torsdag 15 november 2007
Lasanga
Okej nu är Johan Selin på besök och då går det villt till! Tre Schweiziska pumor är på ingång, lasagnen osar härligt från ugnen och humöret är på topp! Skriver med skakiga bakishänder mer imorrn. Theo tvingar mig singera ensam igen för att han tycker det blev för cheasy./Stellan
tisdag 13 november 2007
Mot rikedomen!
Nu när skolans slut nalkas börjar jobberbjudanden hagla, det är även ganska exotiska, läs ovanliga, erbjudanden, läs erbjudande, vi får. T.ex. har vi blivit erbjudna ett arbete på ett lyfta-tjockisar/invalider-i-och-ur-sängen-från-rullstolen-maskin-tillverkar-företag. ”Aha redan ett hederligt lagerarbete!” Tänker ni men vi tänkte glädja våra journalistiska familjemedlemmar (Gunnar Bolin och Matilde Sköld) genom att wallraffa stället till grunden! Vi har ännu inte sett några mer tecken på ondska än en skadligt tråkig arbetsplats men vi gissar att det kan bli ett riktigt mörkt reportage. Kom gärna med tips på vad vi bör leta efter.
måndag 12 november 2007
Energie!
”Äntligen en dag full av energi!” Tjoar Stellan hög på äpplen, som han missbrukar sedan Theo informerat honom om att de piggar upp mer än kaffe(det är sant!). Theo är dock inte lika pigg men ändå ivrig att springa iväg till IKEA och köpa lite mattor, lingonsylt och några tuber kalles. Detta trots att vi idag redan hunnit med att fråga 11 butiker efter frimärken men det är tydligen en bristvara i Berlin. Vi har dock av flertalet slöa pappers-, kiosk- och vykortsexpediter blivit tipsade om Posten, Tack! Vi ska även göra oss av med tre säckar flaskor som ett nästa steg i städningen som vi påbörjade när vi kom hem.Helgen var angenäm med bland annat extraordinär middag på en hemlig restaurant i sällskap med inte mindre än tre kockar från olika ambassader! Parmesanknödlarna ålade sig ner i magen lika graciöst som en trimmad lax på väg mot sin favoritfjord. Därefter följde 50-talsrock och mycket Pulp Fictiondans. Dagen efter var vi trötta men lyckades ändå lura hit en eller tre andra förvirrade själar på vin och vodka.
Imorgon ska vi fixa jobb och bli rika.
Jetzt IKEA!
söndag 11 november 2007
Das Wort des Tages
Danke der Welt für die Internet för nu ligger tyska Lejonkungen och väntar på våran Festplatte.
Dagens ord: die Festplatte - Hårddisk
Dagens ord: die Festplatte - Hårddisk
Kultur
Nu ska vi äntligen besöka det rosade DDR-museet. Det ska bli pirrigt att göra något på en söndag, det var länge sen.
lördag 10 november 2007
fredag 9 november 2007
Paraplyet
För några dagar sen har våran granne börjat klaga på at vi är högljudda, vi har med halvdant resultat dämpat oss. Vi mötte honom i trappuppgången i förrgår och han pratade då med trevlig röst, dock lite för snabbt för mig så jag frågade ”Wie bitte?” medan jag samtidigt förstod att han hade sagt att det vore snällt av oss om vi kunde vara lite tystare. Han suckar och går in och stänger sin dörr. Det hela kändes inte väl men vi tänkte inte vidare på det, tills idag. När vi efter skolan, en trevlig fika och ett besök i den svenska kyrkan tar de sista stegen upp för trappan möts vi av en förfärande åsyn. Någon har placerat ett mörkt (anklagande) paraply riktat mot våran dörr. Nu sitter vi här inne med dubbla lager strumpor för att minska ljudet från våra fotsteg och vågar inte prata på annat sätt än via lappar.Tur att vi ska äta ute ikväll efter som jag gillar att prata rätt mycket.
/Stellan
torsdag 8 november 2007
Das Wort des Tages
Idag tar vi första steget till en lite mer ajour blogg och presenterar featuren: Dagens tyska ord. Würfel "haha våffla det blir kul" tyvärr betydde det tärning och inte våffla.
Dagens ord: Würfel -Tärnig
Dagens ord: Würfel -Tärnig
onsdag 7 november 2007
Tyskaprov
här kommer det första inlägget på tyska, det är min träning inför det stora provet imorrn som avgör om jag ska få skolan betald av CSN eller inte. det är inte macho.
Hallo meinen Bruder!
Es war sehr spaß dir hier zu haben. Ich bin ein bisschen böse auf mich selbst, weil ich nicht etwas gemacht habe, trotzdem deinen Geburtstag so bald ist.
Jetzt wann du zurück nach Schweden gefahren bist, habe ich mein erstes Heimweh. Wir haben immer so viel Spaß zusammen und über das hast du mich erinnert. Weil ich mich schon so wehmütig fühle, muss ich auch zugeben dass ich vermisse unseren altes Hund Musse. Das ist Wehmut!
Ich hoffe dass du fertig mit deinem Führerschein bist wann ich am Weihnachten zurück nach Schweden komme. Dann geht es los! Bis dann muss ich ein sehr tolles Geschenk für dich haben. Aber dass ist kein Problem, so Grüß die ganze Familie von mir meine klein Bruder.
/Stellan
Hallo meinen Bruder!
Es war sehr spaß dir hier zu haben. Ich bin ein bisschen böse auf mich selbst, weil ich nicht etwas gemacht habe, trotzdem deinen Geburtstag so bald ist.
Jetzt wann du zurück nach Schweden gefahren bist, habe ich mein erstes Heimweh. Wir haben immer so viel Spaß zusammen und über das hast du mich erinnert. Weil ich mich schon so wehmütig fühle, muss ich auch zugeben dass ich vermisse unseren altes Hund Musse. Das ist Wehmut!
Ich hoffe dass du fertig mit deinem Führerschein bist wann ich am Weihnachten zurück nach Schweden komme. Dann geht es los! Bis dann muss ich ein sehr tolles Geschenk für dich haben. Aber dass ist kein Problem, so Grüß die ganze Familie von mir meine klein Bruder.
/Stellan
måndag 29 oktober 2007
söndag 28 oktober 2007
Sista söndagen i oktober
Egentligen vill Stellan att Theo drar sitt strå till stacken och visar sin mörka sida. Istället för att manipulera Stellan att ensam signera alla dessa med sina lättlurade fingrar. Men Theo är inte lika lätt att lura, vilket Stellan grämer sig över. Ganska mycket.
Men låt oss nu bortse från detta mörka moln som vilar över duon och blicka fram mot ljusnande horisonter.
Imorse vaknade Stellan en halvtimme innan den för ovanlighetens skull ställda klockan ringde. I efterhand har de förstått att det var ängel som väckte honom. Full av energi fejar han runt i lägenheten och städar bort resterna av pojkarnas smått febriga vecka. När Theo vaknar av allt skrammel och krälar upp snorig och gnällig, möts han av ett skinande kök med tända ljus och dukad frukost. Theo njöt där han satt och tindrade på sin stol och kände direkt en stark julkänsla. Stellan höll med och gissade att det berodde på att han glömt ugnen på. Theo som inte ville förstöra stämningen, svarade diplomatiskt ”kanske det, eller beror det på de tända ljusen?”. Stellan log osäkert och saltade lite mer i sin fil.
Redan klockan 11 stod gossarna påklädda och klara för dagens strapatser. Deras första mål var en loppmarknad som Stellans syster tyckte var kul. Det var den inte.
Pojkarna promenerade sedan runt lite i Prenzlauer Berg och satte sig så småningom på ett fik och beställde en potatissoppa som verkade god. Det var den inte. Soppan smakade härbärgsmat.
Imorgon är det skola.
God natt
Men låt oss nu bortse från detta mörka moln som vilar över duon och blicka fram mot ljusnande horisonter.
Imorse vaknade Stellan en halvtimme innan den för ovanlighetens skull ställda klockan ringde. I efterhand har de förstått att det var ängel som väckte honom. Full av energi fejar han runt i lägenheten och städar bort resterna av pojkarnas smått febriga vecka. När Theo vaknar av allt skrammel och krälar upp snorig och gnällig, möts han av ett skinande kök med tända ljus och dukad frukost. Theo njöt där han satt och tindrade på sin stol och kände direkt en stark julkänsla. Stellan höll med och gissade att det berodde på att han glömt ugnen på. Theo som inte ville förstöra stämningen, svarade diplomatiskt ”kanske det, eller beror det på de tända ljusen?”. Stellan log osäkert och saltade lite mer i sin fil.
Redan klockan 11 stod gossarna påklädda och klara för dagens strapatser. Deras första mål var en loppmarknad som Stellans syster tyckte var kul. Det var den inte.
Pojkarna promenerade sedan runt lite i Prenzlauer Berg och satte sig så småningom på ett fik och beställde en potatissoppa som verkade god. Det var den inte. Soppan smakade härbärgsmat.
Imorgon är det skola.
God natt
onsdag 24 oktober 2007
spanjacker, spanjacker...
Jag hatar lata och smutsiga spanjacker, har en i min tyska-klass som jag först trodde var okej, men nej det var hon inte. jag fattar inte? italienarna och fransmännen är ju otrevliga och fascistiska, vilket inte är kul, men spanjackerna tar det till en oproportionerlig nivå med sin (0)medvetet slaskiga stil och sina oduschade, illadoftande kroppar. hoppas jag aldrig vänjer mig/Stellan
tisdag 25 september 2007
söndag 23 september 2007
Karate
Vill börja med att säga att jag är bakfull som ett fult litet ägg och att jag igår gick plus minus noll genom att supa bort min svinsnygga rosa kavaj och få med mig ett lysande bord hem!
Som du förstår var det en galen kväll igår. Det började med Johnossikonsert och vilt röj i publiken, efter det spelade jag och min vän Theo in en karaokemusikvideo i ett Nokiatält med fjuniga försäljare. Efter det ville vi skaffa nya vänner, vi började lätt och satsade på två halvsnygga tjejer i 18års-åldern. Det gick väldigt bra med tanke på att ingen av oss fyra var intresserade av varandra. Vi slösade säkert bort 20 min på dom för att sen komma till pudelns kärna: Planka VIPen!
Alltid löjligt lätt. Theo pressar, som vanligt, in sig före mig i nått perfekt hål/springa som jag hittat. Mitt problem är att när jag hittar nått sånt ställe står jag bara där med förhöjd puls och drömmer om hur grymt det skulle vara att testa, men ensam händer det inget. Jag bara står där och dreglar. Tur att jag har Theo!
Väl inne går jag fram till baren för att köpa öl, beställer och får mina två Coronas. Till min stora glädje glömmer tjejen att ta betalt! Sånt händer inte ofta. Jag var redan glad som en norsk för att ha lyckats smita in på en cool kändisfest i Berlin och hamnade i extas av gratis öl. Det är nu jag hittar min lampa. Full och överlycklig stapplar jag fram till ett lysande Corona-bord (dom är nån slags söt sponsor för kvällen verkar det som). Hur som helst sitter jag helt plötsligt mitt emot några balla kulturjournalister med ett lysande bord emellan oss. Som det ser ut nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad vi pratade om men jag fick hans email av nån anledning så ska försöka få iväg några ord och hoppas det var nått kul han skulle hjälpa mig med.
Tog just en rond i lägenheten i ett sista desperat försök att hitta min kavaj och hittade journalistens visitkort. Det visade sig att han jobbade på ett skivbolag och inte en tidning, där ser man. I vilket fall så hittade jag inte min kavaj men är för bakfull för att det ska kännas jobbigt. Däremot kommer jag om några timmar vara svinsur över mina hörlurar som låg i den.
Sen var det dags för nått som min storasyster kanske kommer finna lite pinsamt eftersom hon är bekant med Oskar Bonde(Ossi i Johnossi), men jag gjorde mitt bästa. Själva VIP-tillställningen är placerad i ett cirkustält men det finns också en utomhusdel där Theo till sin stora glädje har hittat Johnossi och vänner. Nu är det han som är feg och Stellan som vågar. Deras svenska polare är lönnfeta och korkade svennar som säger till mig att ”Nej ta inte den stolen, där satt John för 5 minuter sen…blablabla”. Okej-jag-flyttar-mig-när-han-kommer-försöket funkar inte och tjockisen börjar bli otrevlig. Jag svarar med samma mynt och till slut känner jag mig tvungen att kolla med John, som har satt sig i en annan stol, om han verkligen vill ha tillbaka sin plats. Det vill han inte och jag känner mig nästan nöjd. Men för att toppa presenterar jag mig som min systers lillbror för Ossi och meddelar honom att hans kompisar är riktigt petiga och har en tråkig stil. Jag vet inte varför, men han verkar inte så intresserad så jag tackar för en bra show tidigare och drar mig undan.
Efter det går jag till baren och beställer två Redbull vodka och förstår plötsligt att jag inte hade tur förra gången, utan att det är gratis bar. Lyckorus igen! Ser till att få två extra starka och drar med mig min vän. Sen raggar jag lite på två medelålders homosexuella kvinnor, dom verkar roade så jag fortsätter ett tag till. Efter det vet jag inte vad som händer mer än att jag har smugglat lampbordet ut ur cirkustältet och springer på ett fält med den i famnen och försöker komma därifrån. Plötsligt står jag framför vår port utan nyckel, vet inte hur många sparkar, dyrkningsförsök eller grannar jag ringer med porttelefonen. Plötsligt släpper dock Theo in mig, vet inte varför han väntade en kvart men äntligen kan jag somna med mitt lysande bord bredvid sängen.
/Stellan Stephenson
Som du förstår var det en galen kväll igår. Det började med Johnossikonsert och vilt röj i publiken, efter det spelade jag och min vän Theo in en karaokemusikvideo i ett Nokiatält med fjuniga försäljare. Efter det ville vi skaffa nya vänner, vi började lätt och satsade på två halvsnygga tjejer i 18års-åldern. Det gick väldigt bra med tanke på att ingen av oss fyra var intresserade av varandra. Vi slösade säkert bort 20 min på dom för att sen komma till pudelns kärna: Planka VIPen!
Alltid löjligt lätt. Theo pressar, som vanligt, in sig före mig i nått perfekt hål/springa som jag hittat. Mitt problem är att när jag hittar nått sånt ställe står jag bara där med förhöjd puls och drömmer om hur grymt det skulle vara att testa, men ensam händer det inget. Jag bara står där och dreglar. Tur att jag har Theo!
Väl inne går jag fram till baren för att köpa öl, beställer och får mina två Coronas. Till min stora glädje glömmer tjejen att ta betalt! Sånt händer inte ofta. Jag var redan glad som en norsk för att ha lyckats smita in på en cool kändisfest i Berlin och hamnade i extas av gratis öl. Det är nu jag hittar min lampa. Full och överlycklig stapplar jag fram till ett lysande Corona-bord (dom är nån slags söt sponsor för kvällen verkar det som). Hur som helst sitter jag helt plötsligt mitt emot några balla kulturjournalister med ett lysande bord emellan oss. Som det ser ut nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad vi pratade om men jag fick hans email av nån anledning så ska försöka få iväg några ord och hoppas det var nått kul han skulle hjälpa mig med.
Tog just en rond i lägenheten i ett sista desperat försök att hitta min kavaj och hittade journalistens visitkort. Det visade sig att han jobbade på ett skivbolag och inte en tidning, där ser man. I vilket fall så hittade jag inte min kavaj men är för bakfull för att det ska kännas jobbigt. Däremot kommer jag om några timmar vara svinsur över mina hörlurar som låg i den.
Sen var det dags för nått som min storasyster kanske kommer finna lite pinsamt eftersom hon är bekant med Oskar Bonde(Ossi i Johnossi), men jag gjorde mitt bästa. Själva VIP-tillställningen är placerad i ett cirkustält men det finns också en utomhusdel där Theo till sin stora glädje har hittat Johnossi och vänner. Nu är det han som är feg och Stellan som vågar. Deras svenska polare är lönnfeta och korkade svennar som säger till mig att ”Nej ta inte den stolen, där satt John för 5 minuter sen…blablabla”. Okej-jag-flyttar-mig-när-han-kommer-försöket funkar inte och tjockisen börjar bli otrevlig. Jag svarar med samma mynt och till slut känner jag mig tvungen att kolla med John, som har satt sig i en annan stol, om han verkligen vill ha tillbaka sin plats. Det vill han inte och jag känner mig nästan nöjd. Men för att toppa presenterar jag mig som min systers lillbror för Ossi och meddelar honom att hans kompisar är riktigt petiga och har en tråkig stil. Jag vet inte varför, men han verkar inte så intresserad så jag tackar för en bra show tidigare och drar mig undan.
Efter det går jag till baren och beställer två Redbull vodka och förstår plötsligt att jag inte hade tur förra gången, utan att det är gratis bar. Lyckorus igen! Ser till att få två extra starka och drar med mig min vän. Sen raggar jag lite på två medelålders homosexuella kvinnor, dom verkar roade så jag fortsätter ett tag till. Efter det vet jag inte vad som händer mer än att jag har smugglat lampbordet ut ur cirkustältet och springer på ett fält med den i famnen och försöker komma därifrån. Plötsligt står jag framför vår port utan nyckel, vet inte hur många sparkar, dyrkningsförsök eller grannar jag ringer med porttelefonen. Plötsligt släpper dock Theo in mig, vet inte varför han väntade en kvart men äntligen kan jag somna med mitt lysande bord bredvid sängen.
/Stellan Stephenson
fredag 14 september 2007
hej
vi har just bytt nummer med Peter Lodahl. Han är dansk tenor och har pratat med kungen faktiskt. http://www.gripsholmsslott.se/images/200.1a3366210de661ad20800048541/060904+HMK+G%C3%B6sta+Winberg+Award+Peter+Lodahl+BRUNO+EHRS+280+233.jpg
Han ringde oss precis. Han verkar snäll.
Han ringde oss precis. Han verkar snäll.
onsdag 12 september 2007
Nej
försöket att sno ett spar skor var inte medvetet och jag ska köpa dom(dom står kvar i butiken!) så sluta oroa er! /Stellan
torsdag 6 september 2007
Hård vardag
Nu har vi äntligen skaffat oss en vardag och dagarna flyger fram snabbare Sivert Öholm på sina nya fillingar. I snart två månader har vi nu gjort Berlin och vi trivs i vår nya lägenhet som vi hyr på vårt eget lilla sätt, har inte betalat en krona till stackars Holger. Han är radikal buddist eller hinduist (vilken gud är det man hejar på när man läser Bahavad gita? Svar uppskattas). I vilket fall så har han ett 30 tal bilder och tavlor på väggarna föreställande finurliga kineser som klappar kossor och även en liten bön/meditations hörna men bilder på glada skäggiga män i lakan. Nog om honom. På tal om skäggiga män var Stellan idag och fixade sina förfallna gaddar hos mannen som inte bara är tandläkare men även musiker! Killen gjorde ett djupt intryck hos Stellan med sin überarroganta stil. Detta innefattar 5min långt bråk på mobilen med sin svenska snickare, medan Stellan låg och dreglade med kramp i båda käkmusklerna. Istället för att be Stellan om ursäkt mumlar han att alla svenskar är klantskallar men förtydligar att han inget illa menat. Han fortsätter sedan att trollbinda Stellan genom älskvärd manschauvinistisk stil mot sina tre rädda sköterskor. Detta hindrade dock inte hans effektivitet; inklusive mobilsamtal var han efter röntgen klar med två hål på en kvart. Personligt rekord för den professionelle tandläkarpatienten Stellan. Tåls att tillägga är att Stellan förra tandläkarbesök gick på 3.5lakan. Denna runda var, tack vare EU insurance card, gratis. Så nästa gång det börjar strama i gommen, ta en tandläkarcharter till Stellan och Theo!
Annars flyter Berlinervardagen på med allt den har att erbjuda, inklusive diverse (o)trevliga händelser, som kan läsas nedan.
Senast idag gav sig Stellan på ett ”omedvetet” och misslyckat försök att smyga ut ur en affär med nya dyra skor på fötterna och ett gammalt mögligt par i skolådan han ville lägga undan i disken. Skamligt men sant.
En solig eftermiddag blir Theo den lille vanten intacklad i en krimskramslåda av en rattfull barnvagnsförare som kort därefter kör sin unge med ögat före i en markis. Avkomman verkar dock luttrad och gnyr endast lite.
Vår vän Stellan till sin egen förnöjelse lyckats mobba ut den 19 årige Nils från sin tyskagrupp… en dag var pojken med matlådan spårlöst försvunnen. Stellan hävdar sin oskyldighet.
Stellan uttrycker åter igen sin uppskattning och vänskap till Theo genom använda stackarn till som försökskanin till riskabla och ibland även livsfarliga plankningsförsök när hans eget mod, efter fem minuters noggrann planering, plötsligt sviker. Senast i lördags tvingade Stellan in en tveksam och sparvig Theo genom ett hål som enligt den förstnämnde är ”alldeles för litet för mig!”. När Stellan märker att han inte behöver trycka allt för hårt på Theos bak tar hjälten mod till sig och ålar själv igenom och yttrar sedan stolt ”vad var det jag sa?”
Stellan har dock även goda sidor, när Theo som vanligt vrider intresserat på nacken så fort en lodis brölar i tomma intet, väser han (i beskyddande syfte) ”Ge fan i att locka hit lodisar, jag dricker ju kaffe pappskalle!”
Grabbarna har sedan inflyttningen i deras första ungkarlslya, bokstavligen BRILJERAT med matlagningen med rårakor, carbonara, potatisgratäng, grönsaksköttfärsröra, rödbetspotatismos och mycket att annat exotiskt! Dock var gårdagens köttfärslimpa en rent ut sagt sorglig historia.
En sen kväll på uteliggarnas Grand Hotel, U-bahnhof Kottbusser Tor, bevittnar vi en uppgörelse i undre världen mellan två topprankade hoboes om vem som är nummer ett. Slutligen knockar den utseendemässigt mer erfarne sin motståndare med ”youre only a sad alcoholic! Im not a fucking alcoholic! Im a fucking junkie man! Im artist!”. Han sliter i några strängar på den andres fyrsträngade gitarr, tappar balansen, ramlar ner för trappan och löper bort från platsen.
Thats all for now. Be well
Annars flyter Berlinervardagen på med allt den har att erbjuda, inklusive diverse (o)trevliga händelser, som kan läsas nedan.
Senast idag gav sig Stellan på ett ”omedvetet” och misslyckat försök att smyga ut ur en affär med nya dyra skor på fötterna och ett gammalt mögligt par i skolådan han ville lägga undan i disken. Skamligt men sant.
En solig eftermiddag blir Theo den lille vanten intacklad i en krimskramslåda av en rattfull barnvagnsförare som kort därefter kör sin unge med ögat före i en markis. Avkomman verkar dock luttrad och gnyr endast lite.
Vår vän Stellan till sin egen förnöjelse lyckats mobba ut den 19 årige Nils från sin tyskagrupp… en dag var pojken med matlådan spårlöst försvunnen. Stellan hävdar sin oskyldighet.
Stellan uttrycker åter igen sin uppskattning och vänskap till Theo genom använda stackarn till som försökskanin till riskabla och ibland även livsfarliga plankningsförsök när hans eget mod, efter fem minuters noggrann planering, plötsligt sviker. Senast i lördags tvingade Stellan in en tveksam och sparvig Theo genom ett hål som enligt den förstnämnde är ”alldeles för litet för mig!”. När Stellan märker att han inte behöver trycka allt för hårt på Theos bak tar hjälten mod till sig och ålar själv igenom och yttrar sedan stolt ”vad var det jag sa?”
Stellan har dock även goda sidor, när Theo som vanligt vrider intresserat på nacken så fort en lodis brölar i tomma intet, väser han (i beskyddande syfte) ”Ge fan i att locka hit lodisar, jag dricker ju kaffe pappskalle!”
Grabbarna har sedan inflyttningen i deras första ungkarlslya, bokstavligen BRILJERAT med matlagningen med rårakor, carbonara, potatisgratäng, grönsaksköttfärsröra, rödbetspotatismos och mycket att annat exotiskt! Dock var gårdagens köttfärslimpa en rent ut sagt sorglig historia.
En sen kväll på uteliggarnas Grand Hotel, U-bahnhof Kottbusser Tor, bevittnar vi en uppgörelse i undre världen mellan två topprankade hoboes om vem som är nummer ett. Slutligen knockar den utseendemässigt mer erfarne sin motståndare med ”youre only a sad alcoholic! Im not a fucking alcoholic! Im a fucking junkie man! Im artist!”. Han sliter i några strängar på den andres fyrsträngade gitarr, tappar balansen, ramlar ner för trappan och löper bort från platsen.
Thats all for now. Be well
Hård vardag
Stellans berömda potatisrödmos
Sixten, Rasmus söta unge
Stellan, Theos söta nakna snickare
Utmobbad
Barnvagnsfyllo
"Tandläkaren som också gör musik"
söndag 2 september 2007
Vad vi gör
Vet att ni inte vill något hellre än å veta hur vi luffsar genom vår Berlinska vardag så här kommer ett smakprov.
Vi gör ingenting! Mindre abstinens… Stellan sitter för tillfället å täljer på sin egen arm med en rostig morakniv med tomma ögon medan Theo biter på tånaglarna som vuxit upp till knäna likt ett par aladinskor strl 75.
Idag är den första lördagen som inte ackompanjeras av the backwardsman som hela dan stått å hytt med näven mot oss nere på gården. Det skulle vi utnyttja på bästa sätt.
Stellan ställde klockan på 9 för att bryta cirkeln med sovmorgon till mellan 2 och 4 varje dag.
Båda hoppade ivrigt upp och satte igång med yogan efter den dagliga morgonkramen, åt upp sin gröt och spenderade resten av dagen genom att gå på museer, gallerier, söka jobb, läsa Nietzsche, integrera med tyskar och annat vardagligt…
Inte helt sant. Stellan ställde faktiskt klockan på nio men… vaknade med ett skrik AAH! (Stellan vaknar alltid med ett skrik), snoozade till 10, krälade upp till halv 11, slog Theo i huvet med en petflaska till han öppnade ögonen, tog honom i fötterna och släpade honom över parketten in i köket, öppna Theos mun, hällde ner mjölk och müsli, tog tag i hakan på stackarn och tuggade åt honom tills munnen var tom.
Nu några timmar senare har vi hunnit med två avsnitt Sopranos och även ringt runt lite till bla biografen vi planka igår på jakt efter hemnycklarna som misslades någon gång under kvällen. Ikväll ska vi festa! Ni hör av oss igen tidigast måndag.
Püss und Kräum
Vi gör ingenting! Mindre abstinens… Stellan sitter för tillfället å täljer på sin egen arm med en rostig morakniv med tomma ögon medan Theo biter på tånaglarna som vuxit upp till knäna likt ett par aladinskor strl 75.
Idag är den första lördagen som inte ackompanjeras av the backwardsman som hela dan stått å hytt med näven mot oss nere på gården. Det skulle vi utnyttja på bästa sätt.
Stellan ställde klockan på 9 för att bryta cirkeln med sovmorgon till mellan 2 och 4 varje dag.
Båda hoppade ivrigt upp och satte igång med yogan efter den dagliga morgonkramen, åt upp sin gröt och spenderade resten av dagen genom att gå på museer, gallerier, söka jobb, läsa Nietzsche, integrera med tyskar och annat vardagligt…
Inte helt sant. Stellan ställde faktiskt klockan på nio men… vaknade med ett skrik AAH! (Stellan vaknar alltid med ett skrik), snoozade till 10, krälade upp till halv 11, slog Theo i huvet med en petflaska till han öppnade ögonen, tog honom i fötterna och släpade honom över parketten in i köket, öppna Theos mun, hällde ner mjölk och müsli, tog tag i hakan på stackarn och tuggade åt honom tills munnen var tom.
Nu några timmar senare har vi hunnit med två avsnitt Sopranos och även ringt runt lite till bla biografen vi planka igår på jakt efter hemnycklarna som misslades någon gång under kvällen. Ikväll ska vi festa! Ni hör av oss igen tidigast måndag.
Püss und Kräum
torsdag 23 augusti 2007
När man börjag skolan får man struktur
– När man börjar skolan får man struktur på livet, eller hur Theo?
– Tror det
Nej så är det inte, man blir dock ännu tröttare och får en ursäkt för att inte ens gå ut på kvällarna.
Däremot hade vi en soft lördag innan vi började skolan och hade börjat drömma om en händelserik och städad vardag. Gick ut och åt med lite löst folk i trettioårsåldern som min syster bekantade sig med när hon var här i Berlin. Rasmus, en 30 nått man, hade även fixat fram en barnafödare och tillhörande avkomma av bästa sort. Ni vet en sån som alltid är glad, söt och sprattlig, och när Sixten mot all förmodan blir missnöjd kvider han bara lite. Efter en trevlig middag med både efterrätt och öl gick vi alla utom mamman och barnet vidare till en bar som har Tequila-shots för 1euro. Jag beställde två stycken och den söta tjejen bakom disken säger ”vier euro bitte”. Trist när saker och ting förändras med tiden. Men likväl hade jag och Theo två gyllene Tequila med tillhörande apelsinskivor framför oss på baren, i händerna, i halsen. Sedan droppade de äldre av en efter en och tillslut var det bara vi två kvar.
Mittemot baren skulle det ligga en skön klubb, likväl många andra klubbar var det inträde som skulle betalas i dörren. Därför tog vi en annan väg in, hittade en planka och använde som stege, sen upp på en fladdrig plåt som användes som vägg, dags att skära sig lite i handen, vingla och föra en massa oväsen på väg ner på andra sidan. Väl nere bland deras sopor och pantburkar kravlade vi oss till ett skynke som nu var ända hindret. Jag står fem minuter och är skitskraj att de ska synas när vi smyger in och Theo blir otålig och vill också titta genom springan man kan smita in igenom. ”Okej okej” säger jag till slut och vi byter krångligt plats eftersom det ska vara så satans trångt på alla sånna bakgårdar, när jag vänder mig om märker jag att jag är ensam. Det är då man kommer på att det är skönt att vara två. Väl inne känner jag att jag måste göra nått bra så jag lyckas faktiskt lura till mig två drinkar i allt ståhej runt baren. Stolta och redan lite placebouppiggade av våra redbull-jäger börjar vi nöjt smyga runt och kolla utbudet, lite lite folk men klockan är inte mer än tolv ännu och stället verkar trevligt.
Dansgolvet börjar fyllas och en andra, tyvärr betalad, 5euros drink är nere i magen, vi svänger våra lurviga ett tag tillsammans men snart märker jag att jag är ensam igen. Det är inte lika jobbigt denna gång för nu känns det inte som något jobbigt att bli upptäckt. Denhär gången blir jag dessutom det och jag svänger runt lite med en söt tjej, ensam igen, hon dansar med en tönt, jag sliter tillbaka henne, och ja hon ser glad ut. Tönten tar tillbaka henne och sen åker hon nån vända till mellan oss för att sen slinka iväg. Hon sitter och sippar på ett glas vin när jag hittar henne, glad men kanske lite besvärad säger hon att det var kul att dansa men att den andra killen, ”the dork?” inflikar jag, ”no, my boyfriend”.
Slinker efter en allt svettigare konversation iväg för att se vart Little T har tagit vägen. När jag hittar honom sitter han och blir limmad på av en, i dagsläget troligen, snygg tjej. Jag står och stressar och tillslut byter dom nummer och hon försvinner. Sen utnyttjar jag och Theo möjligheten att panta flaskor för femtio cent och slutar plus 13euro och fyra drinkar gladare än när vi kom in. Flinar allt vi kan när vi går ut även om dom i dörren inte fattar vad vi är för idioter.
Sen döner, vatten och S-bahn hela vägen hem.
Egentligen bör man ju återsluta till en sådan inledning som jag hade men det får komma senare när det är mer spännande än nu.
– Tror det
Nej så är det inte, man blir dock ännu tröttare och får en ursäkt för att inte ens gå ut på kvällarna.
Däremot hade vi en soft lördag innan vi började skolan och hade börjat drömma om en händelserik och städad vardag. Gick ut och åt med lite löst folk i trettioårsåldern som min syster bekantade sig med när hon var här i Berlin. Rasmus, en 30 nått man, hade även fixat fram en barnafödare och tillhörande avkomma av bästa sort. Ni vet en sån som alltid är glad, söt och sprattlig, och när Sixten mot all förmodan blir missnöjd kvider han bara lite. Efter en trevlig middag med både efterrätt och öl gick vi alla utom mamman och barnet vidare till en bar som har Tequila-shots för 1euro. Jag beställde två stycken och den söta tjejen bakom disken säger ”vier euro bitte”. Trist när saker och ting förändras med tiden. Men likväl hade jag och Theo två gyllene Tequila med tillhörande apelsinskivor framför oss på baren, i händerna, i halsen. Sedan droppade de äldre av en efter en och tillslut var det bara vi två kvar.
Mittemot baren skulle det ligga en skön klubb, likväl många andra klubbar var det inträde som skulle betalas i dörren. Därför tog vi en annan väg in, hittade en planka och använde som stege, sen upp på en fladdrig plåt som användes som vägg, dags att skära sig lite i handen, vingla och föra en massa oväsen på väg ner på andra sidan. Väl nere bland deras sopor och pantburkar kravlade vi oss till ett skynke som nu var ända hindret. Jag står fem minuter och är skitskraj att de ska synas när vi smyger in och Theo blir otålig och vill också titta genom springan man kan smita in igenom. ”Okej okej” säger jag till slut och vi byter krångligt plats eftersom det ska vara så satans trångt på alla sånna bakgårdar, när jag vänder mig om märker jag att jag är ensam. Det är då man kommer på att det är skönt att vara två. Väl inne känner jag att jag måste göra nått bra så jag lyckas faktiskt lura till mig två drinkar i allt ståhej runt baren. Stolta och redan lite placebouppiggade av våra redbull-jäger börjar vi nöjt smyga runt och kolla utbudet, lite lite folk men klockan är inte mer än tolv ännu och stället verkar trevligt.
Dansgolvet börjar fyllas och en andra, tyvärr betalad, 5euros drink är nere i magen, vi svänger våra lurviga ett tag tillsammans men snart märker jag att jag är ensam igen. Det är inte lika jobbigt denna gång för nu känns det inte som något jobbigt att bli upptäckt. Denhär gången blir jag dessutom det och jag svänger runt lite med en söt tjej, ensam igen, hon dansar med en tönt, jag sliter tillbaka henne, och ja hon ser glad ut. Tönten tar tillbaka henne och sen åker hon nån vända till mellan oss för att sen slinka iväg. Hon sitter och sippar på ett glas vin när jag hittar henne, glad men kanske lite besvärad säger hon att det var kul att dansa men att den andra killen, ”the dork?” inflikar jag, ”no, my boyfriend”.
Slinker efter en allt svettigare konversation iväg för att se vart Little T har tagit vägen. När jag hittar honom sitter han och blir limmad på av en, i dagsläget troligen, snygg tjej. Jag står och stressar och tillslut byter dom nummer och hon försvinner. Sen utnyttjar jag och Theo möjligheten att panta flaskor för femtio cent och slutar plus 13euro och fyra drinkar gladare än när vi kom in. Flinar allt vi kan när vi går ut även om dom i dörren inte fattar vad vi är för idioter.
Sen döner, vatten och S-bahn hela vägen hem.
Egentligen bör man ju återsluta till en sådan inledning som jag hade men det får komma senare när det är mer spännande än nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
