Karate

Vill börja med att säga att jag är bakfull som ett fult litet ägg och att jag igår gick plus minus noll genom att supa bort min svinsnygga rosa kavaj och få med mig ett lysande bord hem!
Som du förstår var det en galen kväll igår. Det började med Johnossikonsert och vilt röj i publiken, efter det spelade jag och min vän Theo in en karaokemusikvideo i ett Nokiatält med fjuniga försäljare. Efter det ville vi skaffa nya vänner, vi började lätt och satsade på två halvsnygga tjejer i 18års-åldern. Det gick väldigt bra med tanke på att ingen av oss fyra var intresserade av varandra. Vi slösade säkert bort 20 min på dom för att sen komma till pudelns kärna: Planka VIPen!
Alltid löjligt lätt. Theo pressar, som vanligt, in sig före mig i nått perfekt hål/springa som jag hittat. Mitt problem är att när jag hittar nått sånt ställe står jag bara där med förhöjd puls och drömmer om hur grymt det skulle vara att testa, men ensam händer det inget. Jag bara står där och dreglar. Tur att jag har Theo!
Väl inne går jag fram till baren för att köpa öl, beställer och får mina två Coronas. Till min stora glädje glömmer tjejen att ta betalt! Sånt händer inte ofta. Jag var redan glad som en norsk för att ha lyckats smita in på en cool kändisfest i Berlin och hamnade i extas av gratis öl. Det är nu jag hittar min lampa. Full och överlycklig stapplar jag fram till ett lysande Corona-bord (dom är nån slags söt sponsor för kvällen verkar det som). Hur som helst sitter jag helt plötsligt mitt emot några balla kulturjournalister med ett lysande bord emellan oss. Som det ser ut nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad vi pratade om men jag fick hans email av nån anledning så ska försöka få iväg några ord och hoppas det var nått kul han skulle hjälpa mig med.
Tog just en rond i lägenheten i ett sista desperat försök att hitta min kavaj och hittade journalistens visitkort. Det visade sig att han jobbade på ett skivbolag och inte en tidning, där ser man. I vilket fall så hittade jag inte min kavaj men är för bakfull för att det ska kännas jobbigt. Däremot kommer jag om några timmar vara svinsur över mina hörlurar som låg i den.
Sen var det dags för nått som min storasyster kanske kommer finna lite pinsamt eftersom hon är bekant med Oskar Bonde(Ossi i Johnossi), men jag gjorde mitt bästa. Själva VIP-tillställningen är placerad i ett cirkustält men det finns också en utomhusdel där Theo till sin stora glädje har hittat Johnossi och vänner. Nu är det han som är feg och Stellan som vågar. Deras svenska polare är lönnfeta och korkade svennar som säger till mig att ”Nej ta inte den stolen, där satt John för 5 minuter sen…blablabla”. Okej-jag-flyttar-mig-när-han-kommer-försöket funkar inte och tjockisen börjar bli otrevlig. Jag svarar med samma mynt och till slut känner jag mig tvungen att kolla med John, som har satt sig i en annan stol, om han verkligen vill ha tillbaka sin plats. Det vill han inte och jag känner mig nästan nöjd. Men för att toppa presenterar jag mig som min systers lillbror för Ossi och meddelar honom att hans kompisar är riktigt petiga och har en tråkig stil. Jag vet inte varför, men han verkar inte så intresserad så jag tackar för en bra show tidigare och drar mig undan.
Efter det går jag till baren och beställer två Redbull vodka och förstår plötsligt att jag inte hade tur förra gången, utan att det är gratis bar. Lyckorus igen! Ser till att få två extra starka och drar med mig min vän. Sen raggar jag lite på två medelålders homosexuella kvinnor, dom verkar roade så jag fortsätter ett tag till. Efter det vet jag inte vad som händer mer än att jag har smugglat lampbordet ut ur cirkustältet och springer på ett fält med den i famnen och försöker komma därifrån. Plötsligt står jag framför vår port utan nyckel, vet inte hur många sparkar, dyrkningsförsök eller grannar jag ringer med porttelefonen. Plötsligt släpper dock Theo in mig, vet inte varför han väntade en kvart men äntligen kan jag somna med mitt lysande bord bredvid sängen.
/Stellan Stephenson