Hård vardag

Nu har vi äntligen skaffat oss en vardag och dagarna flyger fram snabbare Sivert Öholm på sina nya fillingar. I snart två månader har vi nu gjort Berlin och vi trivs i vår nya lägenhet som vi hyr på vårt eget lilla sätt, har inte betalat en krona till stackars Holger. Han är radikal buddist eller hinduist (vilken gud är det man hejar på när man läser Bahavad gita? Svar uppskattas). I vilket fall så har han ett 30 tal bilder och tavlor på väggarna föreställande finurliga kineser som klappar kossor och även en liten bön/meditations hörna men bilder på glada skäggiga män i lakan. Nog om honom. På tal om skäggiga män var Stellan idag och fixade sina förfallna gaddar hos mannen som inte bara är tandläkare men även musiker! Killen gjorde ett djupt intryck hos Stellan med sin überarroganta stil. Detta innefattar 5min långt bråk på mobilen med sin svenska snickare, medan Stellan låg och dreglade med kramp i båda käkmusklerna. Istället för att be Stellan om ursäkt mumlar han att alla svenskar är klantskallar men förtydligar att han inget illa menat. Han fortsätter sedan att trollbinda Stellan genom älskvärd manschauvinistisk stil mot sina tre rädda sköterskor. Detta hindrade dock inte hans effektivitet; inklusive mobilsamtal var han efter röntgen klar med två hål på en kvart. Personligt rekord för den professionelle tandläkarpatienten Stellan. Tåls att tillägga är att Stellan förra tandläkarbesök gick på 3.5lakan. Denna runda var, tack vare EU insurance card, gratis. Så nästa gång det börjar strama i gommen, ta en tandläkarcharter till Stellan och Theo!

Annars flyter Berlinervardagen på med allt den har att erbjuda, inklusive diverse (o)trevliga händelser, som kan läsas nedan.

Senast idag gav sig Stellan på ett ”omedvetet” och misslyckat försök att smyga ut ur en affär med nya dyra skor på fötterna och ett gammalt mögligt par i skolådan han ville lägga undan i disken. Skamligt men sant.

En solig eftermiddag blir Theo den lille vanten intacklad i en krimskramslåda av en rattfull barnvagnsförare som kort därefter kör sin unge med ögat före i en markis. Avkomman verkar dock luttrad och gnyr endast lite.

Vår vän Stellan till sin egen förnöjelse lyckats mobba ut den 19 årige Nils från sin tyskagrupp… en dag var pojken med matlådan spårlöst försvunnen. Stellan hävdar sin oskyldighet.

Stellan uttrycker åter igen sin uppskattning och vänskap till Theo genom använda stackarn till som försökskanin till riskabla och ibland även livsfarliga plankningsförsök när hans eget mod, efter fem minuters noggrann planering, plötsligt sviker. Senast i lördags tvingade Stellan in en tveksam och sparvig Theo genom ett hål som enligt den förstnämnde är ”alldeles för litet för mig!”. När Stellan märker att han inte behöver trycka allt för hårt på Theos bak tar hjälten mod till sig och ålar själv igenom och yttrar sedan stolt ”vad var det jag sa?”

Stellan har dock även goda sidor, när Theo som vanligt vrider intresserat på nacken så fort en lodis brölar i tomma intet, väser han (i beskyddande syfte) ”Ge fan i att locka hit lodisar, jag dricker ju kaffe pappskalle!”

Grabbarna har sedan inflyttningen i deras första ungkarlslya, bokstavligen BRILJERAT med matlagningen med rårakor, carbonara, potatisgratäng, grönsaksköttfärsröra, rödbetspotatismos och mycket att annat exotiskt! Dock var gårdagens köttfärslimpa en rent ut sagt sorglig historia.

En sen kväll på uteliggarnas Grand Hotel, U-bahnhof Kottbusser Tor, bevittnar vi en uppgörelse i undre världen mellan två topprankade hoboes om vem som är nummer ett. Slutligen knockar den utseendemässigt mer erfarne sin motståndare med ”youre only a sad alcoholic! Im not a fucking alcoholic! Im a fucking junkie man! Im artist!”. Han sliter i några strängar på den andres fyrsträngade gitarr, tappar balansen, ramlar ner för trappan och löper bort från platsen.

Thats all for now. Be well