En sjömans sista önskan

För några dagar sen började jag växla noveller med Adam Strömsted över Facebook. Detta är mitt senaste bidrag.

/Stellan

Fredagen den 16 oktober 1964

5:54

Jag har nu varit ute i 24 dagar nu och så stilla som havet är idag, har jag aldrig sett det. Om jag bara kunde få en antydan, en misstanke av hennes närvaro. Hon har jagat mig i mina drömmar och gud vet att jag har varit nära mitt mål. Nu börjar dimman lätta, det är snart gryning. Sist jag såg henne var hon så stilla och fridfull, nästan som hon accepterade det väldiga spjutet från harpunen. Då hade jag henne, hullingarna hade satt sig djupt och allt kändes perfekt. Det var då hon började dra. Jag har fångat många valar men den kraften hon besitter är inte som de andras, hon blir aldrig trött, hon slutar aldrig kämpa. Det var inte bara det, egentligen skulle man inte ens kunna möta valar så långt in, inte i så kraftig sjö. Hon drog stadig båten närmare kusten, nästan som om hon tänkte, som om hon hade en utarbetad plan. Först vägrade jag släppa henne men när jag hörde stenarna skära emot skrovet visste jag att hon hade vunnit. Skulle vi ha sprungit läck då hade det inte hjälpt att vi var nära land, den natten hade våra kroppar krossats mot kustens väldiga klippor. Jag lät henne gå.
Detta var länge sen och jag är inte längre en ung man, detta är min sista chans. Får jag inte henne nu så vet jag att jag aldrig mer kommer att återse land, hon är mitt kall. Det är därför jag är ensam den här gången. Och att skriva är det enda som håller mig i schack. 24 dagar låter inte mycket, men utan mänsklig kontakt mister man snabbt det som skiljer en från att vara ett djur. Man agerar endas på instinkt.

9:12

Jag har nu vakat i ytterligare tre timmar, det har börjat blåsa upp och jag känner för första gången på 17 år hennes närvaro. Allt är annorlunda i hennes närhet, all den fisk som cirkulerar runt båten blir mer alert. Man känner hennes vrede på vädret och precis som sist känns det som om vattnet mörknar. Hon är här.

9:46

Det har passerat 30 minuter och vinden som tidigare inte var värre än en styv bris har förvandlats till en hård kuling samtidigt som det har börjat regna kraftigt. Mina fingrar är kalla, jag har svårt att skriva eftersom jag har varit ute på däck för att surra fast min utrustning. Hon har fortfarande inte visat sig och jag måste snabbt byta kläder innan jag blir för nerkyld.

10:02

Jag ser hen…


Ur Dagens Nyheter onsdagen den 28 oktober 1964

Saknad man hittad död
Den norska man som sedan 6 veckor har varit försvunnen har nu hittats död.

– Vi blev inkallade sen en skolklass hade sett fåglar äta på något underligt vid strandkanten, säger Egil Fredriksen, brandman tillhörande Stavangers brandkår. När brandkåren tillsammans med ambulans och polis kom till platsen kunde mannen snabbt identifieras tack vare en mängd tatueringar.