Berlinska morgonrutiner.

Bruden som bor i rummet bredvid mitt måste vara Berlins tröttaste figur. VARJE vardagsmorgon klockan sex drar en spastisk polyfonlåt igång och stängs inte av. Den kör på någon minut och lägger sedan av av sig själv för att tio minuter senare dra igång igen. Det scenariot upprepas alltid i en halvtimme. Sedan antar jag att hon är så pass vaken att hon orkar stänga av det. För tyst blir det i alla fall. I tre minuter. Sedan tar ett vanligt pipalarm över. Det stängs inte heller av och går därmed från ett vanligt pipip pipip pipip till ett konstant pipipipipipipipip. I en kvart orkar hon med det. Sedan kommer hon fram. Morran och the Grudges avkomma med tofflor och fläckiga mjukisar. ”God morgon” hesar hon fram. Tror jag i alla fall.
Det spelar ingen roll hur trött jag är. Jag måste bli pigg när jag ser henne. Det handlar om respekt. Det är lite som att man måste äta upp maten på tallriken för att någon hungrig stackare i Afrika inte ska snea. Vissa har det helt enkelt sämre. Andra mycket sämre.

T