Igår var en vacker dag, om bara inte halva Berlin skulle ha varit avspärrat på grund av ett vidrigt rullskidskorace. Följderna blev att jag fick tillbringa en extra timme i autobahnköer med en sjösjuk Theo bredvid mig. Okej att folk ska få motionera ibland tänkte jag och bjöd på överseende. Problemet är bara att idag var det dags för nästa prövning. Ett satans maraton! Den här gången skulle jag inte anpassa mig. Trots en massa hejande småbarnsföräldrar som skrek glåpord efter mig, pressade jag mig med min cykel i ena handen och en kall öl i den andra, igenom täten för att ta mig till ett soligt kafé på andra sidan gatan. Jag hatade alla! Men tack vare en söt servitris och en god cappuccino under en klarblå himmel blev jag åter på ganska gott humör. Allt jag önskar nu är bara en nyhetssändning om en maratonlöpare som dött i hjärtinfarkt.
/S
söndag 28 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar