Att ”live on the edge” är något som vi utövar här nere är ingen hemlighet. Stellan kom tillbaka till Berlin efter julen för att få reda på att han blivit ersatt på sitt diskeri. Nehe, inget jobb och inga pengar hade han. Han gick knappt ut och blev ofta påkommen tuggandes på någon spagetti som legat kvar i kastrullen ett dygn. På något sätt lyckas han ändå lirka sig ur sådana situationer utan att anstränga sig avsevärt. Efter någon vecka i fattigdom blev han uppraggad han en snäll bög på en klubb som ordnade snickarjobb på ett galleri. Ikväll är det öppning. Enligt Stellan ska det gå vilt till med gratis bar osv.
För en vecka sedan var det bestämt att vi skulle flytta in i en ny lägenhet samma dag som vi var tvungna att lämna vår våning på Nostitzstrasse 52. Fyra dagar innan den planerade flytten ringde de från vår nya lägenhet och sade att de som bodde i den nu ville bo kvar där till sommaren. Aj då. Inget hem som det såg ut. Vi satte igång att leta lägenheter igen, denna gång utan större resultat. För liten, för dyr, trist läge, ingen balkong, högst upp utan hiss, ingen tvättmaskin, inget Internet. Det är mycket som ska klappa för att vi ska vara nöjda. Som tur är har vi vänner. Vi skulle först ha bott hos vår ryske polare Ivan i hans lya i några dagar. Dock visade det sig att hans föräldrar som annars aldrig är hemma, kom hem dagen innan vi skulle flytta. Då trädde Stellan fram och ordnade ett rum i en grym lägenhet mitt i Kreuzberg. Här sitter jag nu och skriver samtidigt som jag mailar och ringer olika lägenhetsalternativ. I morgon har Ivans föräldrar gett sig av igen och då kan vi hänga där ett tag.
Vår sigenska livsstil hade varit helt okej om det inte vore för alla prylar vi har samlat på oss under halvåret. Stellans lysande bord, två gitarrer, bandyklubbor, laptops och annat skräp skapar vrede och misär.
Nu kom August och ser faktiskt nyduschad ut. Det ska vi fira med en liten frukost på stan. Lev väl i era hem där hemma.
Theo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar