Facebook

För några dagar sedan när jag loggade in på facebook…
”Amanda Nyman wants to put a fish in your aquarium.” Va fan, sist jag hade med Amanda att göra var på mitt konfirmationsläger i åttan och nu vill hon dumpa en jävla brax i mitt digitala akvarium.
Jag insåg snart att sannolikenheten att jag någonsin kommer höra av mig till hälften av mina omkring trehundra ”vänner” jag har på Facebook eller tvärtom, är lika stor som att alla Sveriges användare skulle ge upp Facebook och börja chatta på ”Funplanet chat” igen.
Det var dags för en gallring i vännerlistan.

Jävlar vad kul. Man får världens storhetsvansinne och jag känner mig som en otrevlig gud som bestämmer vem som är tillräckligt värd att få ta del av mina fina bilder, ha äran att få skriva på min ”wall” och vem som får foten ut ur mitt cyberliv. Det känns föresten inte bara som personen försvinner från min lilla kontaktlista på ett internet community utan som att dess existens mer eller mindre upphör. I alla fall att stackarn inte har något kvar att leva för när jag bestämmer att han eller hon inte längre har tillgång till min fina sida. Facebooks centrum. Jag kan till och med få lite dåligt samvete. Antingen det eller så skrattar jag högt för mig själv och tycker jag är riktigt ond när jag trycker på ”remove friend” på en före detta innebandylagkamrats profil.
Varje gång jag skonar någon känner jag mig som värsta faddern och tycker att jag förtjänar något sorts tack-mail från personen i fråga.

Hundrafemtio vänner fattigare blev jag till slut. Jag uppmanar er att göra samma sak. Man känner sig mäktig för några minuter och i framtiden slipper man läsa saker som ”Jakob joined the group ”Jag är också CP på fyllan”. En lista på Facebooks vidrigaste grupper kommer inom en snar framtid.

Theo